Det är inte lätt det här med att sakna. Och då pratar jag inte om den där knappen på jackan, den har jag faktiskt inte saknat alls. Kanske lite när jag insåg att jag aldrig kommer att hitta extraknapparna. Sakna är jobbigt. Man förstår liksom inte varför man är där man är istället för där man vill vara, som någon slags sjuka i huvudet. Varför sitter jag här och säger vill du att jag kopplar dig? istället för att sjunga One Love på regeringsgatan? Okej, det är onsdag men varje fredag- och lördagkväll i tre veckor framöver kommer jag sitta här och säga samma sak. Och nästan alla vardagar där emellan.

Jag börjar bli gammal. Jag börjar känna att tiden rinner iväg och jag gör inget vettigare än att dras med min tillvaro. Istället för att njuta av den. Många skulle kalla det att lura sig själv. Phoebe Buffay bland andra. Själv är jag för lat för att ens tänka. Det är synd. Det vore ju så mycket enklare att bli ledd. Det skulle jag vilja.

Tänk så pretto jag blev. I ett inlägg. Jag slog nog mitt rekord. Vad ska folk tro.

JÄA.