Tv-spelsgenerationen

Det skrivs väldigt mycket om 80-talisterna i tidningar har jag märkt. Vi är den lata generationen. Vi vill ha allt och vi vill ha det nu, helst utan ansträngning. Det kan nog inte många förneka att det stämmer. Jobbet ska vara roligt, givande och utvecklande annars är det dåligt. Självfallet tänker jag, hur ska ett jobb annars vara? Trygg anställning, säkert pengaflöde och arbeta för brödfödan skulle nog en 60-talist säga. Tänk vilka krockar det blir i (vuxet) barn-föräldrakonversationer.

Barn: Jag ska leta ett nytt jobb tror jag, det känns som jag kan det här nu. Det ger mig ingenting. Jättetråkigt.
Förälder: Nej du stannar kvar där tills du får en fast anställning! Sen kan du vara där tills du bestämt vad du vill plugga, och ta tjänstledigt för att studera och sedan kan du komma tillbaka när du är klar.

Jag förstår ju resonemanget, men 80-talist som jag är lever jag enligt devisen; arbeta för att leva, inte leva för att arbeta. Det sammanfattar nog skillnaden ganska bra.

Nåväl.
Personligen tycker jag TV-spelsgenerationen är en (läs noga nu) klockren (!) benämning på oss 80-talister. Nintendo och Sega, Playstation och X-box. Det verkar som att alla börjar plocka fram sina gamla konsoller eller köpa nya, eller för all del fortsätta spela på den man alltid haft under tvn. Vissa skulle se det som töntigt med TV-spel, andra skulle tycka det var passé, men oavsett till vilken 80-talist man än säger "Jag har varit hos en kompis och spelat TV-spel" blir reaktionen alltid "Åh TV-spel! Gud vad roligt, jag älskar TV-spel!". Prova själv.

Här tänkte jag lägga till en pretentiös uppsatsavslutande sammanfattning om att spelandets målinriktning fått oss att strunta i vägen till målet såvida det inte ger oss pluspoäng på toppen av stegen. Men jag går ju faktiskt inte i skola nu, och det här var inte ett minsta seriöst inlägg, så det får ni tänka ut själva. Godnatt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0