Jag måste erkänna en pinsam sak. När jag var i Göteborg förra veckan stod det massa reklamklädda 25-åringar med korgar i händerna och delade ut små axe-spraydeoderanter till förbipasserande.

Jag tog en.

Jag vet inte alls varför men när någon sträcker fram saker eller lappar mot mig när jag går på gatan är min första instinkt att ta det. Jag vet inte om det är för att jag blir girig och tänker att jag inte får missa något, om jag tänker att de ska bli arga om jag inte tar det, eller om jag helt enkelt tänker att det kan vara bra att ha.

Jag tror att det kan vara den sista anledningen. När jag var liten sparade jag på allt möjligt skrot. Jag och min barndomsvän Anna (vi som skulle gifta oss i jordhögen på baksidan) hade en skrubb under vår källartrapp där vi samlade på precis all skit vi kunde hitta. Allt från gardinstänger och gamla akvarietillbehör till stubbar och gamla senapsförpackningar vi hittade på travet. Vi kallade den Klubben. Mamma kallade den något betydligt fulare och rensade ur den emellanåt när vi inte visste om det.

Hur som helst så innebär Axe för mig omklädningsrummet på skolgympan i högstadiet där det var coolast att spraya så mycket Axe det bara gick, gärna tills flaskan tog slut och lite till, tills det var omöjligt för nästa klass att gå in, så de fick byta om ute i kapprummet och springa igenom till gympasalen och sedan duschen. Det var coolt. Det var Axe.

Den lilla flaskan jag fick förra veckan stoppade jag snabbt ner i jackfickan, sedan smugglade jag ner den i min väska när jag kom hem. Nu står den i badrumsskåpet och tittar på mig varje morgon och kväll och bara väntar på att jag ska spraya ner hela badrummet med dess innehåll. Själv tittar jag på den och funderar om jag kanske ska slänga den... men så tänker jag: "Den kanske kan vara bra att ha ändå".