Lotta och jag har kommit fram till en lite skrämmande insikt. Hur gamla vi är! Det är inte det att vi känner oss trötta och slitna eller att bara ser massa rynkor när vi tittar oss i spegeln. Det är vår första vän som gift sig!

Inte en så nära vän att vi var på bröllopet men väl en vän i vår gamla gymnasieklass. Jag är jätteglad för dennes skull! men lite läskigt känns det.. känslan av att man snart kanske går på en väns bröllop. Det är alltså med andra ord bara att ta och gifta sig, köpa hus och skaffa barn och hund.

För att citera en pensionär: Tiden rinner iväg.