För de av er läsare som inte är bekanta med min hemstad Sundsvall, eller av annan ej preciserad anledning inte rört er i stadens centrala knytpunkt, såväl för busslinjer, ej så anonyma alkolister samt en och annan and, navet.. så har detta klotter på en 1,5meter hög betongmur kring vilken änderna brukar hänga, etsat sig fast i min hjärna, troligen för all, eller åtminstone en lång tid framöver. Anledningen till att denna välformulerade och ruskigt skrämmande genomtänkta tankeställare fastnat på min näthinna må ha varit att jag under flera års tid väntat på buss 1 (ettan) varifrån jag, i princip, varit dömd till att sitta och titta rakt på denna besmyckade betongmur. Måhända är det också för att detta konstverk skiljer sig från så många andra graffitiverk som med sina svulstigt utsirade bokstäver, likt barockens monstruösa ideal, lyser i periodiska systemets alla färger lite varstans på väggar dit solen sällan når. I allra största kontrast till dessa pompösa skapelser står alltså detta stycke med knivskarp stilism i högsta funktionalistiska anda, skrivet med enkellinjära drag av en spritpenna, skärandes rakt in i mitt hjärta.

Fast nä...