Vissa situationer, händelser och samtal startar en tankeprocess i min hjärna som obarmhärtigt ständigt ligger precis under ytan vid alla tillfällen, som en viktig fråga jag måste finna ett svar på innan jag kan åtsidolägga den, eller bocka av den som "klar" och färdigfunderad. Vissa tankar kan finnas där några timmar under en dag, medan andra dröjer sig kvar i veckor, kanske tom. månader.

Idag kom en sådan tanke. Eller det var snarare nu på kvällen den kom.. för ungefär en halvtimme sedan, när jag klev ur bilen efter att ha blivit hemskjutsad av My från Nathalie där vi spenderat kvällens sista timmar.

Under färden hem pratade vi om vad framtiden har att erbjuda.. om planer vi har för året och om olika alternativ vi har att välja mellan för att avgöra hur våra liv ska komma att se ut den närmaste tiden. Det var det som fick mig att börja tänka över tidigare situationer när man funderat och diskuterat samma ämne. Det var andra tider. Längesedan. Då såg planerna helt annorlunda ut och det är inte många av dem som har blivit som det var tänkt. Inte det att det är något dåligt att de inte blev av, att jag är missnöjd över hur saker inte blev, utan bara det att så mycket inte blivit som man många gånger tänkt sig. (Redan vid knappt 20års ålder).

Tanken som nu hänger kvar i mitt huvud är således när jag föreställer mig hur saker hade kunnat vara. Det är så mycket som kunnat vara annorlunda. Det är ett väldigt stort tankeområde att angripa, men just denna tanke sträcker sig över de saker som jag personligen haft ett avgörande i hur de har utformats. Det första konkreta exemplet som slog mig var att om en särskild plan gått som det var tänkt, då för ungefär 1½ år sedan, hade jag nu bott på en ö i egeiska havet. Även om just detta exempel idag känns smått otroligt, finns det många fler mindre spektakulära planer som ändå hade inneburit en helt annan utveckling av historien om mitt liv. Jag hade tex. kunnat bo och arbeta i sthlm, pluggat på historisk-filosofiska fakulteten vid uppsala universitet, eller för att tänka ännu längre tillbaka, hade jag kanske hamnat på någon hortonomutbildning eller dyl.

Det är en ganska självklar tanke.. men på något sätt förundrar den mig. Hur hade mitt liv kunnat se ut? Jag känner iallafall en övertygelse om att jag hittills valt rätt i dessa val, för de händelser som resulterat av de beslut jag tagit skulle jag inte vilja byta bort för allt i världen.

Men kan jag ändå veta att det känns rätt när jag inte vet alternativen? Det är ingen fråga som bekymrar mig, bara en som förbryllar mig lite. Jag skulle kunna säga att: Ja, det vet jag.. för jag vet vad det som hänt varit värt i mitt liv, och hur lycklig det gjort mig. Men detta skulle lika gärna enbart kunna vara ett försvar mot den oroande ovissheten om huruvida mina beslut var de rätta eller inte.

Oavsett svaret på dessa frågor (om det nu finns ett, flera, individuella eller ett interhumant allmänt) känner jag mig nöjd med mitt tankeresultat att jag är nöjd och lycklig med hur livet utformat sig hittills i de avseenden där jag själv haft ett avgörande beslutstagande. För mig är det huvudsaken i just denna fråga. Just nu.