Med våra liv nedpackade i två stora resväskor, möttes vi i Stockholm för att påbörja vår resa över det stora blå. Vi möttes i hamnen av Mariella med öppet bogvisir, som vi bad till honom där ovan att ingen skulle glömma stänga. Väl installerade i vår hytt på uppskattningsvis 4 kvadratmeter och glada i hågen av att resan äntligen börjat (och en rabattkupong på Blueberry Mosca i hytten) ringde vi informationen ang. en fråga om åldersgränser som hade något med taxfree att göra, fick svaret aderton år, och gav oss av för att inhandla veckans vätskeersättning. Kvällen bjöd på en god middag samt en Blueberry Mosca i sällskapet av en vacker, sjungande ryska som lätt kunde förväxlas med Evridiki själv, i en äkta finlandsfärjastämning. Mycket trevlig resa.

Med fast mark åter under fötterna, skulle det bära av från hamnen in mot Helsingfors centrum. Vår skjuts, Helsingfors version av en "Tram" (Jämfört med Athens motsvarighet, ungefär som att väga häst o vagn och en bil mot varandra)(sedemera döpt till larven) var flertalet minuter försenad. Tur att hållplatsen hade en så fin karta med roliga namn att skratta åt. När vi tagit oss in till stan och via omvägar till vårt hotell möttes vi av det vackraste hotellrum jag någonsin bott i. Omena Hotell, äppelhotellet, gjorde verkligen min dag.

De första dagarna såg vi oss runt i staden, sonderade shoppingen och njöt av eurovisionsandan den kalla staden lyckats skrapa fram. Med banderoller, flaggor, videomonitorer på gatorna, eurovisions-tvkanal och lordi i alla former från kollegieblock till läskedrycker, verkade staden gladare än dess invånare att tävlingen äntligen nåt Finland. (Nordbor går verkligen av för hackor). Folket till trots strövade vi glada och förväntansfulla runt bland små färgklickar av fans från europas alla länder och hade trevligt.

När melodifestivalklubben anlänt på onsdagen och därmed vännen Niklas, slöt vi upp för veckans första riktiga festkväll på eurovisionens officiella uteställe, Euroclub. Äntligen lite drag och musik i rätt tongångar, även om Hanna Pakarinen ändrade forumet lite med en rockkonsert. Trots den inte så helfestliga stämningen var det kul att äntligen få träffa gamla eurovisionsvänner och känna den internationella gemenskapen tävlingen skapar. (Att bli kallad Bambi, gjorde nog Fredriks kväll).

Semifinaldagen togs i sakta mak fram till förberedelserna inför kvällen, som såklart fick stressas ihop. Bland män i kostym och kvinnor iklädda soffor åkte vi till arenan smått fundersamma om vi någonstans gått fel och var på väg till en trist teaterföreställning. Våra tvivel skingrades dock av en eurovisionssmyckad arena och fans med flaggor, kostymer och glada sinnen. Kvinnor utklädda med boor, män utklädda till kvinnor med boor och studenter utklädda till flygpersonal lättade upp stämningen bland den "festliga" finska medelåldern. Väl i arenan kom stämningen aldrig igång med gapande hål i publikhavet. Att folk började gå efter fyra låtar gjorde inget bättre. Med många svordomar och förbannelser kastade över Finland, och utan Evridiki i final åkte vi hem till hotellet.

Nästkommande dag blev det dags att byta hotell. Med våra liv återigen nerpackade i resväskor begav vi oss tvärs över stan för att komma till Accome Parliament. När vi kommer in i området kring det nya hotellet inser vi att vi just upptäckt den riktiga delen av Helsingfors. Plötsligt förstår vi varför man så mången gång fått höra att Helsingfors är en så vacker stad. Hotellet sedan, fick oss nästan att vilja bosätta oss i Helsingfors. Åtminstone i en sådan lägenhet. En stor 1½ rummare med kök, öppen spis och burspråk var nu vårt nästa hem.

Kvällen tillbringades på ett mycket festligare Euroclub med mer folk och mer stämning. Jag menar, hur kan man inte vara glad när man får frågan: "Are you greek?". Vi träffade äntligen Niklas omtalade rumskompisar Åsa och Kicki, som blev chockade då de trodde Niklas hittat på oss. "Han visade ett kort han tagit på er och killen i Scooch, men vi trodde han drev med oss. Vi trodde ni var med i bandet, mycket snyggare än han i mitten!". Efter mycket velande och komplimanger av ryssar, följde vi med våra österrikiska vänner på efterfest. En riktigt usel sådan. Det enda roliga var ytterligare komplimanger, den här gången av spanjorer. "You are very macho, it means a handsome man with great personality". Vad säger man om en sådan kväll? Mer än att spanjoren måste varit psykolog för att uppfatta våra personligheter på blott en halvtimme.

På den stora dagen. Lördagen. Finaldagen. Kommer Peter och Ida över sundet för att delta i festligheterna. Det äts och dricks gott, piffas och laddas. Plötsligt är toapapperet slut. Idas undergång. "Skämtar du med mig?! Seriöst jag skiter ner mig!" Till slut meddelar hon att hon kommit på en lösning till problemet. Från toaletten hörs: "Asså, hur många pads kan man slösa?"
När alla är klara och Carolas ärmar fått nytt liv, sluter vi upp med Niklas, Kicki och Åsa och beger oss mot finalen. Äntligen riktigt fest- och eurovisionstämning! På tåget prisas återigen de svenska killarna med Evighetsärmar "Du Åsa, jag har spanat in de två grekiska gudarna där borta vid fönstret.." Kan man få en finare komplimang?
Äntligen är det festivalstämning i arenan! Publiken jublar, flaggar och sjunger. Glädjen är så stor att tom Irlands usla sånginsats bejublas. Allt som saknas är Evridiki. Utan någon absolut favorit att heja på, önskar vi oss ett varmt land som vinnare för en riktigt feststämning ala medelhavet i maj nästa år. Som alla spått står till sist slutstriden mellan Serbiens Molitva, Ukrainas Dancing Lasha Tombai och Rysslands Song #1. Vi vet ju alla hur det sedan gick och min personliga åsikt är att årets bästa låt faktiskt vann. Mycket glädje med Maria Serifovic och med Serbien som vinner första gången de någonsin är med. Belgrad 2008!
Hur glada och festsugna vi än var, blev glädjedödaren återigen Euroclub och den finska tristessen. Att stänga alla klubbar inklusive officiella efterfesten klockan 03.30 är skandalöst uselt, korkat och hatvärdigt. Tacka vet jag de trogna fansen som ignorerar de tända lamporna, den tystnade musiken och festar en timme till på byggnades trappor.

På söndagen gav vi oss ut på en sista tur runt Helsingfors. Sightseeing, fika och möte med vänner slutade med en spelomgång av det nyinköpta spelet Eurovision Song Contest - The Boardgame. Fullkomligt meningslöst spel. T.o.m för ett inbitet fan. Men vi hade iallafall en trevlig sista dag.

Trots en bra tidsplan blev vi klara med all packning och städning 20 minuter efter utcheckning. Som tur var verkade receptionisten inte helt med på noterna och gav inte ens en kommentar. Vi köpte sedan vår sista svindyra fika på ett cafe i centrala stan, inandades de sista vibbarna av eurovisionstämning i den kalla finska luften och gav oss sedan av till MS Mariella och vår färd tillbaka över det blå sundet.

Tack Helsingfors, Tack tävlingen, Tack alla underbara gamla och nya bekantskaper och Tack min macho medresenär för en, på det stora hela, underbar vecka! Nu ska jag leva på en vacker cypriot som sjunger på franska, en silverinlindad ukrainska med en stjärna på huvudet, en maltes i starka vindar och en gällsjungande, trummande bulgar en tid framöver. Sedan börjar laddningen inför Belgrad 2008!