Jag kom nyss på mig själv med att vara mitt i ett samtal med en kund. Helt på autopilot  hade jag avblockerat mig, tagit emot ett samtal och pratat med kunden. Det måste vara ett bevis på att jag skulle kunna göra mitt jobb i sömnen. Vilket borde vara ett bra betyg.. kanske. Eller?

För att göra en återkoppling har jag hela dagen suttit här och tittat på hur mitt paraply sakta torkat i samma takt som mina blöta, kalla byxor. Som att regnet från alla håll imorse inte vore nog så har man avverkat buskage längs med järnvägen där min genväg till jobbet korsar spåret. När jag står där i uppförsbacken med mitt paraply och mina låga (alldeles för fina för hiking) skor, är högen av sly ungefär dubbelt så hög som jag. Efter att kvickt ha slagit bort en tanke om att gå tillbaka och gå över spåret vid närmsta övergång, balanserar jag likt Mary Poppins med mitt paraply upp på en nedfälld stam och försöker hitta en väg genom det blöta lövverket. I bästa djungelanda försöker jag trampa ner de blöta grenarna framför mig med måste till slut hoppa genom de regnande blöta buskarna.

Så här har jag suttit och sakta torkat och inser nu att jag måste ta samma väg hem igen om jag vill hinna med den buss jag tänkt, fast den här gången måste jag börja med att hoppa in genom lövverket. Imorgon tar jag fram mina träningsskor.