I min värld dog julkorten ut någon gång i slutet på 90-talet. Det var nog när min mamma utbrast: Det här är sista året jag håller på med den här skiten! Varför ska folk flytta hela tiden, det blir så tjottrigt i adressboken! Ja, alltså det året hon sade det och verkligen menade det.

Därför har jag känt mig jätteduktig när jag skickat iväg något enstaka julkort varje år. Som att jag är den enda som fortfarande anammar den fina gamla traditionen.

Sedan började jag på eniro och har fått höra all julkortsstress av människor som ringer och inte har några adresser. I flera veckor håller de på och till halva Sverige ska de skicka kort. I min familj skickar man inte längre julkort dock. Bara till barndomsvännen som nu bor i Grekland eller faster Ethel som gör ett helt företag av saken varje år.

Jag känner mig dock fortfarande lite stolt över mina julkort (Mest för att mamma inte skickar). Jag har inte skänkt pengar till någon fond genom att köpa dem och de har inte kostat mig mer än ett frimärke, men man kan skrapa på framsidan så doftar de jul och det är ju ändå kärleken i tanken som räknas. Och de som inte någon hälsning få, får räkna med kärleken ändå.