Min pappa kan helt plötsligt bli störtförkyld. Över en natt eller över en dag kan han gå från helt frisk till så täppt att han bara ligger i sängen och så hes att han inte hörs när han pratar. Förra fredagen fick han en sån förkylning som han sedan smittade ner mamma med. Det positiva med pappas plötsliga förkylningar är att de är borta lika snabbt som de kommer. Han är nu frisk sedan länge medan mamma går runt som en zombie på cocillana.

Ända sedan förra helgen har jag alltså lyckats hålla mig frisk i samma lägenhet som två sjuklingar men nu, 5 dagar innan avresa till Serbien känns mitt huvud som i en bomullsboll där det trycker och gör ont på ställen man inte visste fanns bakom ögonen, näsan och svalget. Eftersom jag tror på viljestyrkan att kunna hålla tillbaka ett riktigt utbrott tills man medger det, står jag nu inför ett dilemma;

1. Ska jag ignorera symptomen, fortsätta som ingenting och hoppas att de trycks tillbaka (Med risk för att må halvdåligt hela resan alternativt att det bryter ut riktigt under resan).
2. Eller ska jag lägga mig halvdöd ner och låta det bryta ut ordentligt (Med risk för att jag fortfarande kommer må riktigt dåligt när det är dags att resa iväg).

Jag vet inte om någon annan tror på samma viljestyrka som jag, men ge mig råd, vilken väg skall jag gå? Jag har skjutit upp beslutet något med värktablett och nässpray.