Jag kan fortfarande känna lukten i näsan, känns som den trängt långt upp i hjärnan vid det här laget. Lukten av hårspraysmoln från de 100 nervösa, hormonstinna gymnasiebarn som åkte med samma buss som jag imorse. Jag försökte förgäves begrava näsan i min stora halsduk för att få luft, men kemikalierna i luften trängde igenom och in i huvudet på mig.

Kanske var det bara den lilla killen framför mig med tre gånger för stor jacka och mer kladd i håret än hår på huvudet, som stank gifter värre än besprutningsmedel, men de såg (nästan) alla ut som väldigt misstänkta att missbruka och fräta sönder sina hårt kämpande hjärnceller med en halv burk hårspray varje morgon. Stackars mig, stackars barn.