Jag skickar väldigt mycket sms. Nästan bara sms faktiskt, jag ringer ytterst sällan några samtal med min mobiltelefon. Mamma suckar varje dag när min telefon plingar eller vibrerar stup i kvarten (väldigt egendomligt uttryck för övrigt). Får du sms heela tiden? säger hon jämt. Ja, säger jag och förklarar min generations kommunikationsvanor och kontaktbarhet. Nästan varje gång. Och hon orkar inte lyssna. Det skulle jag inte heller göra.

Apropå min mobils vibrationssignal så kan man tro att det är någon komponent tagen från en bil, satt i en liten telefon. Den låter högre än ringsignalen och oftast dansar den runt där den ligger som gamla nokia 3310:na brukade göra. Jag har ju redan berättat om kompisen som hörde den när han sov och trodde det var någon i drömmen som ropade DREAM!!, när den vibrerade på blombrädan. I helgen fick jag höra Det var en jävla konstig ringsignal det där, när den låg på en dator och lät lite mer vissen och besviken som om den sjöng på sista signalen.

Nu har jag börjat stänga av ljudet och vibrationen helt. Jag har ändå lagt mig till med ovanan att lite då och då klicka på den för att se om jag missat något sms. Det som stör mig allra mest med telefonen är dess oförmåga att spara stavade ord i T9-registret och att inkorg och utkorg blir fulla minst en gång per dag och jag måste massradera sms eftersom det ligger några gamla sparade sms från stenåldern längst ner i korgarna som jag vill ha kvar. Fruktansvärt i-landsproblem.

Min mening med det här inlägget var inte att försöka verka pi-pa-poppis för att jag får sms hela tiden. Det var mer en förklaring till hur mongo jag är och en undran om jag bör söka hjälp för avvänjning?