En egenskap jag vill tacka Han där uppe att jag fått är ett bra lokalsinne. Ibland får jag för mig att jag ska gå hem efter en sen utekväll istället för att ta taxi eller åka kollektivt. Det händer även när jag är annorstädes och ska ta mig hem. Själv. I år har jag vandrat ensam hem två gånger på annan ort, dels i Stockholm i somras och i Göteborg i höstas. Jag hade aldrig innan varit i någon av de områden jag bodde i men kände igen något riktmärke eller något litet berg och tänkte att; Äh, jag kan lika gärna gå... det måste ju vara hitåt.

Bild 1: Eftersom jag åkt buss tidigare på dagen och bussar förvirrar mig totalt, visste jag bara att jag skulle till Tekniska Högskolan ungefär, så jag bad taxin köra mig dit och tänkte gå sista biten. Taxin körde mig ända fram till entrén på högskolan, en gata högre upp än vad bussen gick så jag tänkte att jag skulle gå gatan ovanför och sedan snedda ner på den jag gata jag visste gick rätt. Problemet var bara att det inte kom någon väg att snedda ner på, det kom en flerspårig banvall istället, vilket ledde mig in bland alla byggnader på högskolan, högre och högre upp från vägen (Man ser tydligt vart jag försöker snedda men inser att jag är instängd som en älg bakom viltstaket och följer stängslet genom skolan). Till sist tänker jag att det borde finnas en bakre väg över, eftersom jag i alla fall vandrar åt rätt håll.

Efter en stund kommer ser jag en bro högt över järnvägen, går upp till den, traskar över och hamnar plötsligt precis bland de hus jag ska till. Tilläggas kan att det här var ungefär klockan 03 på natten, totalt folktomt överallt och att jag skulle med ett tåg hem klockan 08 nästa morgon.

Bild 2: Kvällen tillbringades på Universeum och dit åkte vi spårvagn runt det lilla berg jag visste att jag bodde på. Efterfesten spenderades på ett hotell en bit från Universeum längs berget åt andra hållet från det vi kommit. På väg hem nedför vägen tillbaka, hittade jag en trappa upp mellan byggnaderna på det lilla berget. Jag tänkte att det inte kunde vara så svårt att hitta eftersom det stod ett högt torn på berget som jag sett från huset jag bodde i. Jag började traska uppåt och kände att jag skulle åt höger, följde de vägar som fanns uppför sluttningen och kom till slut fram på rätt gata, fast i fel ände och från fel håll motför hur jag tagit mig dit med buss tidigare. Så det var bara att vandra längs den tills jag kände igen mig och rätt gatunummer dök upp.

Sedan att det inte gått lika bra i städer som Belgrad och Moskva är en annan sak. Mestadels beroende på att de är så ofantligt stora att jag hade fått vandra i timmar även om jag var på väg åt rätt håll. I London har jag dock lyckats vandra rätt genom staden när tunnelbanan var avstängd p.g.a. strejk. Nåväl, slut på skrytet nu.