En vän sade till mig idag att jobb är jobb överallt och vardag är vardag är överallt. Visst är det så, men jag skulle mycket hellre spendera mina vardagar vandrandes ned längs en smockfull Oxford Street till en underground för att ta mig till mitt tråkiga jobb, än att cykla Södra Järnvägsgatan fram och tillbaka till Nacksta för att göra detsamma.

Innehållet i resväskan som jag packade upp förra lördagen ligger fortfarande på golvet. Resväskan står bredvid matbordet. Chipspåsen med Prawn Cocktail-Walkers som jag fick punktera för att lyckas trycka ned i handbagaget ligger fortfarande på bordet bredvid ett ensamt tuggummi jag råkade få med mig hem och bredvid Oyster-kortet som jag hittade i min bakficka på tåget från Arlanda hem till Sundsvall. Fortfarande laddat med rätt många £.

Fler punkter på bittersidan är att min frys bestämt sig för att stänga av sig själv medan jag varit borta. En doft av ruttna bär, mögliga piroger, utrunnet fiskpinnespat och diverse annat var vad som slog emot mig när jag öppnade dörren. Jag tömde frysen i plastpåsar och sprang ut till soprummet, diskade ur alla lådor och hyllor i frysen och försökte föreställa mig att det bara luktade fiskpinnar och inte något som legat dött och ruttnat i 10 dagar.

När datorn sedan ådrog sig ett virus som skickade ut porrmail från min Facebook-mail och slutligen fick min dator att säga tack och godnatt, dog jag lite här på golvet bredvid urpackningen.

Den största anledningen till att jag är så fruktansvärt bitter här är att jag just nu befinner mig så långt borta från vart jag vill vara att ensamheten ger mig små panikattacker emellanåt.

Nu ska jag fira den sista timmen av Midsommar ensam med en Delicatoboll och en öl efter fyra timmars tvättning och sju timmars jobb.

Glad Midsommar!