Så vad tyckte jag nu om helgen? Tjaa, ganska skräpig faktiskt. Främst i resultaten men jag såg inte heller någon vinnare i startfältet. Så här såg min favoritlista ut:

1. Jenny Silver
2. Linda Pritchard
3. Anders Ekborg
4. Jessica Andersson
5. Salem al Fakir
6. Ola
7. Pain of Salvation

Jag kärade ner mig totalt i Silvers låt, jag tycker den är helt fantastisk. Introt var bland det snyggaste jag sett i tävlingen någonsin. Hur suggestivt bra och snyggt det än må ha varit så kändes det givet att en 7 kilo tung Beyoncé/Lady Gaga-outfit inte går hem i de faluröda trästugorna runt om i landet.

I övrigt tyckte jag Pritchard hade den enda Eurovisionfarliga låten. Hon är grym på att sjunga och jag hade gissat på att hon skulle få minst en Andra chansen-biljett. Likaså trodde jag Anders Ekborg hade en färdig biljett till finalen men kanske blev hans publikgrupp, som jag gissar mestadels är den kvinnliga delen av befolkningen i medelåldern, så tagna av Dolphs shownummer att de glömde rösta. Jag gillade dem båda och särskilt Ekborgs låt växer starkt.

Ola har jag aldrig lyckats gilla. Det är något med hans sätt (dans?), hans likadana skrik i varje låt och hans konstanta sjungande om Nathalie. Att han sedan klippt sig och har med mascara än hans blonda anlete kan väga upp, får mig att tänka på en kvinna, främst Mona Sahlin. Det ger inget plus.

Salem var helt okej, kan jag säga nu efter att ha hört låten fler gånger. I lördags kväll förstod jag ingenting av vad som var vers eller refräng eller av vad som var bra med låten. Det enda jag kunde fokusera på var att han lät, betedde sig och i presentationen innan verkade vara ungefär 3år gammal.

Av Jessica hade jag hoppats på lite mer när det kommer till låten. Hon sjunger alltid fantastisk men låten tappade lite i refrängen. Versen är jättefin och bygger upp bra men andra textraden i refrängen gör någon slags dykning i en 80tals-balladsänka som jag inte riktigt gillar. Dock växer den mer och mer för varje lyssning. Jag börjar tro på den och den fick faktiskt en röst av mig i andra heatet. För versen och hennes sångrösts skull.

Pain of Salvation må vara en bra rockgrupp och sångaren är duktig. Låten är kanske bra men det är ju så fel sammanhang. Jag satt och väntade på att den skulle dra igång, eller åtminstone på att de övriga bandmedlemmarna som satt i mörka hörn av scenen skulle kliva in i ljuset men istället tog låten slut. Jag måste ge den några chanser till men jag tycker inte den platsar i den här festivalen.

Men programledarna då? Mja, Dolph var långt över förväntan, Christine en bit under. Jag förstår aldrig om hon skämtar eller är allvarlig. Kanske var hon väldigt nervös men jag upplevde henne som aningen mer hysterisk än rolig. Måns var bra och rolig och jag hoppas de alla lättar upp när de fått lite mer Melodifestivalenprogramledarkött på benen.