Från:
Mitt i språket
SVENSK MEDIETEXTS SPRÅKSPALT
http://www.medietext.se/html/nodsituation.html

ONÖDIGT FULLSTÄNDIGT
”I nödsituation dra i handtaget.” Så stod det på skyltarna förr. Alla begrep. Men nåt har hänt med språket. Plötsligt är ingenting kort längre. Det är som en smitta i språket – att sträva efter fullständighet: fullständiga meningar, fullständiga namn och fullständig omständighet. Borta är budskapet och den ljuvliga effektivitet som ligger i korta, kärnfulla fraser.

De flesta som är vuxna i dag råkade säkert ut för lärare och lärarinnor som stampade med foten i golvet och betonade vikten av att skriva fullständiga meningar. Tjuriga tonåringar som tycker att ”vill inte” räcker fick lära sig att skriva ”jag vill inte”. Det är möjligt att vi får ta konsekvenserna av det tjatet nu, för till och med de enklaste anvisningar, uppmaningar eller skyltar är numera både långrandiga och flerradiga. I kollektivtrafiken till exempel. I Stockholms tunnelbana består texten som förklarar att man ska dra i nödbromsen vid fara av 4-5 rader. Vem hinner läsa sånt i en stressad situation? Visst låter det inlindat och artigt, men funkar det när det brinner i knutarna?

Mobilsvarets förinspelade automatröst är ingenting man lyssnar på för ren njutnings skull – rösten är där för att orientera och tala om var i menyerna man befinner sig. Budskapen skulle kunna vara korta och effektiva eftersom man lyssnar på dem dag in och dag ut – men nej. De består av fullständiga meningar och rösten inriktar sig på att charma mer än informera och den betonar som om den ville säga ”det här har du nog aldrig hört förr”. Visst längtar man efter ”inga meddelanden” – punkt slut?

På gymmet sitter en lapp på en träningsmaskin: ”Den här maskinen är tyvärr trasig. Använd gärna en annan. Med vänlig hälsning, personalen.” Inte vet jag, men hade inte ”trasig” räckt? Att jag i det läget ska använda en annan begriper jag själv och att det är personalen som satt upp den är väl lätt att räkna ut?

Fullständighetssjukan har också spridit sig till namn. Även de mest självklara namn börjar nu bli haranger: ”Wolfgang Amadeus Mozart” hör man nästan oftare nu än bara ”Mozart”. Vissa namn är så självklara att det inte behövs några utläggningar. Strindberg är Strindberg, Beethoven är Beethoven och Mozart ingen annan än Mozart. Det är kort och effektivt – men tydligen på väg bort. I radio och tv hörs alla dessa allt oftare med fullständiga namn. Kan det vara så att den som har ett osäkert förhållande till personen i fråga försöker dölja det genom att säga hela namnet i tron att det låter som om man vet mer än man gör? Bara en tanke.

Allt handlar egentligen om stilnivåer – vi måste kunna vara artiga och inlindande när så krävs, men vi får inte glömma att språket kan vara befriande effektivt när det bara ska förmedla ett enkelt budskap. Det är som telefonister som svarar ”Välkommen till Firma AA, det är Caroline, vad kan jag hjälpa till med?” ”Jag söker Nils Bergman.” Jaha, hon tar i så hon kräks, och så ska man prata med nån annan. Man ringer för tjugonde gången, man söker alltid Nils Bergman – visst blir det både tjatigt och falskt?

Lars Thorsell"